(Lite bakgrund, som redan nämnts är smurfar en ofta återkommande plåga i Sovarens drömmar. De jobbar inte, är allmänt kaotiska och ställer enbart till problem och elände för Sovaren.)
– Jag har en hemlighet… säger sovaren med förföriskt tonläge.
– Jag har också en hemlighet, säger den vakne vännen som roat lyssnar på sovaren.
– Jasså, vadförnåt? frågar sovaren.
– Jag har hemligheten för hur man får smurfar att jobba! konstaterar vännen sadistiskt.
– Va? Har du? frågar sovaren förundrat
– Det är min hemlighet. Jag tänker inte tala om den.
– Din sabla makedonier! Jag ska tortera dig med en mycket dyr penna! GE MIG DEN! hotar sovaren bestämt.
– Jag vägrar, säger vännen med ett elakt tonläge.
(Här börjar sovaren sprattla runt i sängen och vifta med armar och ben)
– GE MIG DEN, JAG KRÄVER ATT DU GER MIG DEN! Talböcker på rad!
(Mer fäktande och sprattlande)
– Nej, jag tänker inte ge dig den. Nu går jag min väg! säger vännen.
– NEEEEEJ KOM TILLBAAAAKA!
(Sovaren rullar runt på mage och börjar fäkta med armar och ben i springande rörelser)
– JAG SKA HA TAG I HEMLIGHETEN! vrålar han in i madrassen som trycker mot hans ansikte och fortsätter att försöka springa in i den.
(Nu väcker vi den stackars sovaren. Han berättar att det enda han minns av drömmen mot slutet var hur två hornförsedda djävulsliknande figurer började springa bakom ett fjäll och hur han försökte springa ikapp dem men hur mycket han än försökte ökade bara avståndet mellan dem.)
