Kulturellt mörker

– Mmm… jo, jag måste skura toaletten. Men det får du inte säga för då kommer de skylla på mig sen, tillägger Sovaren viskande.
– Va? Vad menar du?
– Jaa… de kommer skylla på mig, säger han med ledsen röst.
– För vadå?
– Att det ligger en turd och flyter.
– Jaha? frågar Sambon.
– De förstår inte det estetiska skälet att lämna den. Vilket jävla kulturellt mörker de lever i! Om man inte ser värdet av en skit som ligger i en toalettstol och sakta snurrar kring sin egen axel helt utan att röra vid väggarna. Varv på varv på varv på varv på varv. Shit, det är nästan så att jag blir kåt!

Lyssna:
Turd

Kalasorkestern spelar upp

– Orkestrera, mumlar Sovaren.
– Orkestrera vaddå? frågar Sambon
– Kalasorkester… Nej! Sluta, du kan ju inte sätta honom i kuvösen. [irriterad röst]
– I kuvösen?
– Jamen titta. Görel, han lägger trummisen i kuvösen över natten. Han kommer vara helt skogstokig imorgonspelningen. För mycket syre, jag har ju sagt det, för mycket syre… [djup suck] Han kommer ju inte kunna hålla en fjärdedelstakt, han kommer ju spela i 1700 kilometer i timmen. Då får resten av orkestern glatt hänga med. [uppgiven konstatering.]
– Kommer de kunna det då? fnissar Sambon.
– Vi får väl lägga alla i kuvösen! Det svåra är för alla bröllopsgästerna. Shit vad de kommer få dansa! Bäst vi ändrar dresscoden. Något rejvigt. Jag vet, vi jordar honom. Då blir han lite lugnare.
[Sovaren låter lättad och glad över sin uppfinnigsrikedom.]
– Eh vadå? undrar Sambon.
– Ja du vet, en kabel i rumpan.
– Okej… säger en tveksam Sambo-
– Ja mm…
– Försvinner överloppsenergin då?
– Ja det är så klart!
[Sovaren mumlar lite för sig själv]
– NEJ! Dumma jävla spån. Inte hästens rumpa. Fan, hur ska vi nu få kraken att lita på folk igen. Hej då med den hästen. Vi får måla ansiktena så att han inte känner igen oss. Sju små geishor.
– Sju små geishor? frågar Sambon som tappat tråden.
– Mmm… med målade ansikten. En sjuhelvetes kalasorkester. Vi kommer slå stort, säger Sovaren nöjt.
– Vad spelar du då?
– Jag spelar inte. Riktiga gentlemän har folk som spelar åt en. Sovaren pausar och tillägger: Jag står och hoar lite på scen.
– Gör massa ljud alltså? säger Sambon.
– Inte massa ljud, bara hoanden. Det är i just det framförandet, så kan jag spela skinnbanjo i andra.
– Vad sa du att du gjorde?
– Spela skinnbanjo.
– Ja men i vilken låt?
– I andra stycken.
– Jaha?
– Den där om Ernst-Hugo och det svartvita stycket. Den är fin…
– Mmm.
– Kan vända ut och in på vilken kändis som helst om man har nog stor konservöppnare. Han är grön på insidan. [förklarande röst]
– Ernst-Hugo?
– Mmm… Grön och lite vitfläckig. Ungefär som prickig korv som har legat och möglat riktigt länge.
– Så det är Gerhard och Ernst-Hugo och vilka är det mer då?
– Herr Dunkel!
– Vad spelar han då?
– Mm… han spelar cello. Fast med dubbla stråkar. Det är inte så mycket det här med att ta ackord utan man liksom bara ska få fram ljud så mycket som möjligt så kan man stryka. Om man skippar ackorden så kan man stryka med två stråkar. Det låter jättemycket!
[Sovaren pausar.]
– Också behöver man inte oroa sig för att spela falskt. Har man väl stämt instrumentet så kan det inte bli falskt sen. Det finns liksom bara tjugo toner. Två strängar, tjugo toner…

Lyssna:
Kalasorkestern

Gödsla med dikter

– Kapten Klänning har slitit ut alla blyertspennor. Han är kreativ idag, säger Sovaren
– Vad gör han då? undrar Sambon.
– Skriver korta små dikter på små lappar som han skrynklar ihop när de inte blir bra.
– Oj då, är det många lappar?
– Jo, man skulle kunna gödsla en åker i femton år, om det är en liten åker.
– Typ en trädgårdstäppa?
– Nej sådär en liten åker. Alltså, vi har inga blyertspennor kvar. Vi måste köpa pennvässare. Annars kommer det inte gå bra. Då får han skriva i sitt eget blod. Då blir dikterna i alla fall dramatiska.

Lyssna på samtalet om du vill:
dikter

(Jag kommer nu och då lägga ut ljudfilerna, så att ni får njuta av Sovarens fantastiska sångröst och ordvändningar.)

Endast scouter överlever storm i sovrummet

Sovaren:
– Vicka inte på tårna här inte, då spänner jag fast dig din jävel.
– Vicka på tårna? undrar Sambon.
– Ja!
– Varför inte då?
– För det blir så stora luftförändringar, det börjar blåsa om man viftar på tårna för livligt. Meterologernas prognoser stämmer inte, det blir storm i sovrummet. Det fladdrar i täckena. Orkanvarning! Spänn fast täckena. Vi behöver minst 3 millimeters remmar och metallspännen. Då måste man vara scout för att lösa livhanken!
– Klara brukar det väl vara, klara livhanken? påpekar Sambon.
– Jajaja, märk inte ord. Döa kommer de vara i alla fall, alla som inte har sett till att ha spännen. 3 millimeters spännen.

Lyssna:
[audio:http://gonattyxskaft.nu/wp-content/uploads/2011/11/vicka.mp3|titles=vicka]

Den inre hallonbusken har slutat spira

Sovaren:
– Hallonsaft. Jag har inte kokat hallonsaft i år. Det har jag inte gjort något annat år heller, men det blir fortfarande ingen saft. Hallonen har liksom inte kommit inspiratioriskt till mig. Jag känner inte att den inre hallonbusken spirar. Den är ganska död. Men det är lugnt, jag är från Norrbotten. Jag har enbären, dom är viktigare. Mina blåa små knortar! Dom växer på insidan. Om man skakar på huvudet så kan man höra enbären rassla. Det är grejer det.
– Kokar man enbärssaft? undrar vän.
– Nej man torkar dom. Annars rasslar dom inte. Det kräver månader av torr humor för att dom ska bli riktigt torra. Annars är det kört, då möglar dom!
– Jag trodde hjortron var Norrbottens…, säger Sambon.
– Inte att torka. Alltså! Ibland är du ju inte riktigt som andra. […] hur lång tid det skulle ta att poppa sönder alla små celler i ett hjortron före man torka det.
– Jag sa inte att man ska torka dom utan göra andra saker med det. Du torkar ju inte hallonen.
– Ssshs, hemligt!

Lyssna: Enbären rasslar