– Orkestrera, mumlar Sovaren.
– Orkestrera vaddå? frågar Sambon
– Kalasorkester… Nej! Sluta, du kan ju inte sätta honom i kuvösen. [irriterad röst]
– I kuvösen?
– Jamen titta. Görel, han lägger trummisen i kuvösen över natten. Han kommer vara helt skogstokig imorgonspelningen. För mycket syre, jag har ju sagt det, för mycket syre… [djup suck] Han kommer ju inte kunna hålla en fjärdedelstakt, han kommer ju spela i 1700 kilometer i timmen. Då får resten av orkestern glatt hänga med. [uppgiven konstatering.]
– Kommer de kunna det då? fnissar Sambon.
– Vi får väl lägga alla i kuvösen! Det svåra är för alla bröllopsgästerna. Shit vad de kommer få dansa! Bäst vi ändrar dresscoden. Något rejvigt. Jag vet, vi jordar honom. Då blir han lite lugnare.
[Sovaren låter lättad och glad över sin uppfinnigsrikedom.]
– Eh vadå? undrar Sambon.
– Ja du vet, en kabel i rumpan.
– Okej… säger en tveksam Sambo-
– Ja mm…
– Försvinner överloppsenergin då?
– Ja det är så klart!
[Sovaren mumlar lite för sig själv]
– NEJ! Dumma jävla spån. Inte hästens rumpa. Fan, hur ska vi nu få kraken att lita på folk igen. Hej då med den hästen. Vi får måla ansiktena så att han inte känner igen oss. Sju små geishor.
– Sju små geishor? frågar Sambon som tappat tråden.
– Mmm… med målade ansikten. En sjuhelvetes kalasorkester. Vi kommer slå stort, säger Sovaren nöjt.
– Vad spelar du då?
– Jag spelar inte. Riktiga gentlemän har folk som spelar åt en. Sovaren pausar och tillägger: Jag står och hoar lite på scen.
– Gör massa ljud alltså? säger Sambon.
– Inte massa ljud, bara hoanden. Det är i just det framförandet, så kan jag spela skinnbanjo i andra.
– Vad sa du att du gjorde?
– Spela skinnbanjo.
– Ja men i vilken låt?
– I andra stycken.
– Jaha?
– Den där om Ernst-Hugo och det svartvita stycket. Den är fin…
– Mmm.
– Kan vända ut och in på vilken kändis som helst om man har nog stor konservöppnare. Han är grön på insidan. [förklarande röst]
– Ernst-Hugo?
– Mmm… Grön och lite vitfläckig. Ungefär som prickig korv som har legat och möglat riktigt länge.
– Så det är Gerhard och Ernst-Hugo och vilka är det mer då?
– Herr Dunkel!
– Vad spelar han då?
– Mm… han spelar cello. Fast med dubbla stråkar. Det är inte så mycket det här med att ta ackord utan man liksom bara ska få fram ljud så mycket som möjligt så kan man stryka. Om man skippar ackorden så kan man stryka med två stråkar. Det låter jättemycket!
[Sovaren pausar.]
– Också behöver man inte oroa sig för att spela falskt. Har man väl stämt instrumentet så kan det inte bli falskt sen. Det finns liksom bara tjugo toner. Två strängar, tjugo toner…
Lyssna:
Kalasorkestern
